starborn

Oftast som alltid önskar jag att jag var nån annan.
Alltså, jag skulle vilja börja om från början och ändra på det mesta jag hittills gjort.
Kanske inte ändra men förbättre liksom.
Allt jag gör går bara rent åt helvete.

Jag måste ju ha ett extremt tråkigt liv om man jämför med alla andra i min ålder.
Alltså, vad gör jag egentligen?
Pluggar, jobbar, pluggar, pluggar, pluggar, sitter hemma medan alla andra är ute och festar eller gör något annat roligt.
Jag gör fan ingenting, och när jag väl vill det så sitter jag ändå hemma, för vem vill festa eller annat helt ensam.
Ibland önskar jag att man slapp vara så beroende av andra människor.
Ibland önskar jag att jag fick vara med Dan varenda sekund på dygnet året runt utan att bli störd av någon eller något annat.
Men sen vill jag j uträffa min familj också.

Är nu sedan 3 veckor tillbaka Moster till en söt liten Hanna.
Tänk att spädbarn är så himla små!
Min familj och Dan är allt, verkligen.
Svea och Ester är mina små stjärnor.
Fick jag träffa dem också så är jag nöjd.

Nu hoppade Jäger upp i min famn.. honom skulle jag inte heller vilja vara utan, inte Råttvajlen heller.

Så länge jag inte är ensam så tänker jag inte så mycket.. men i ett stort hus, på kvällen, alldeles ensam,
så blir det så.
Vart ska jag ta vägen???
Det är det värsta som finns.
Denna helgen är det Östersjö, vet inte om jag hade velat vara där eller inte, men nu är jag inte det.
För jag jobbar, tjänar rätt bra på helgerna så det får väl gå.
Trivs på jobbet, där slipper man tänka.
Och får umgås med en del roliga folk :D
Kan det inte bara bli imorgon så jag får träffa Dan igen och slipper allt detta?