starborn

20.03

Varför blir det aldrig som man tänkt sig.
Det skulle ju vara du och jag.
Bo ihop.
Allt var så mycket neklare när man var yngre.
Det var kanske jobbigt då.
Men nu kan man skratta åt det.

Och hur kul var det inte på mellanstadiet/högstadiet, när man kunde vara kär i typ 1000 stycken,
och bli helt galen när man såg dom?
Alltså, vi hade rätt kul ändå, Ellen och jag :D (I miss you...sooo bad)
Och vi gjorde bort oss, och vi gjorde pinsamma saker.
En del saker hoppas jag är slängda, jag skääms.

Men ändå är det ju underbart nu. Några få saker i alla fall.
I morse, när jag käkat frukost och gick tillbaka in till Dan som sov och skulle hejdå.
När jag låg i hans armar så var det enda jag kunde tänka på:
"Nu är jag som allra lyckligast. Det är här jag ska vara!"
Då kändes allt så rätt och allt annat så långt borta.
Nu vill jag att han kan komma hem, för jag vill vara i dom armarna nu!