starborn

12.57
Känna mening med livet.
Det vill jag.
Den enda meningen med livet måste ju vara att få barn, få känna en enorm kärlek till någon annan.
Bry sig mer om någon annan än sig själv. För jag bryr mig i princip bara om mig själv, vilket inte gör mig särskilt glad. Det blir bara ångest och paniker hit och dit.
Kan inte åren bara flyga iväg, kan jag inte bara växa upp, få känna riktig lycka och glädje.

Klumpen i halsen och bröstet är tillbaka.
Varför kan jag inte bara vara glad åt det jag har. Njuta av tiden.
Men jag känner sån himla stor ensamhet. Ibland kan det gå veckor utan en enda tår.
Just nu går det inte en dag. Jag vill inte ha en klump som tynger mig.
Nej tack.
Jag skulle vilja vara en viktig person för någon. Jag skulle vilja vara den viktigaste personen för någon.
Men jag hamnar alltid någonstans bak i ledet.

Man ska inte skriva i sin blogg när man är deppig.
Det gör bara ondare och man har så mycket i kroppen som bara vill ut. Jag vill skrika och gråta ut allting, men jag vet att det inte går. Jag vill gömma mig i flera dagar och hoppas att någon saknar mig, det värsta är att ingen skulle göra det.

Februari, mars, april kommer att vara de hemskaste månaderna i mitt liv. Jag kommer vara ensammare än ensammast. Jag kommer, förutom att vara i skolan, sitta instängd i lägenheten med katterna i 3 månader. Inte prata med någon, för det finns ingen att prata med. Min själ kommer äta upp mig. Jag måste få kärlek av någon varje dag, kunna prata med någon varje dag. Jag kommer fan bli psykiskt störd. Jag kommer inte kunna åka till Tingsryd över helgerna för jag har ingen bil, jag har två katter som måste folja med. Det går inte att åka 4 timmar buss med dom. Kan inte någon bara ta över mina jobbiga tankar och känslor, eller bara slänga iväg dom.
Jag behöver en kram, en kram som säger: jag vet hur det känns, jag finns här för dig. Jag älskar dig.

Jag är så trött på att bli behandlad som luft. Jag är faktiskt en människa med känslor.
Och jag undrar hur många gånger man ska behöva säga det för att någon ska fatta.
Jag älskar dig, det vet du!
-------------------
19.13
Det går upp och ner.
Som sagt så ska man egentligen inte blogga när man är deppig. Men ibland behöver man det.
Det är bättre nu. För tillfället.
Tack, Dan för att du finns.
Och mamma. Pratade av mig med henne lite innan, hon tyckte inte det lät bra, kanske jag fått en smärre höstdepression. Eller något. Fast har aldrig känt så innan, usch, depressionsvarning på mig. Usch!

Men imorgon ska jag knappt hinna tänka. Då ska jag vara på VFU till kl 16. Sen vid 17 är det träning. Sen blir det mat och sova typ.
Fredag blir det också VFU och träning. Sen är det fredagsmys och helg med min älskling!!!!